En svullen neger är bättre än en trångsynt skåning

Ett av mina 23 000 nyårslöften var att inte ge skit medmindre någon förtjänar det.

Nu, mina vänner, är det dags att dela ut en skriftlig påse avföring till en som förtjänar det.

Mannen i fråga heter Ulf Mohlin och är marknadschef i handbollsklubben H43 och (numera före detta) handbollsbloggare på Skånska Dagbladet.

Först och främst vill jag säga att jag inte känner Ulf Mohlin. Jag vet inte hur han är som person eller vad han gör på sin fritid. Jag vet inte vad han ser på tv (jo, jag vet ett program) eller vad han har för favoriträtt. Jag vet bara ovan nämnda fakta. Hans blogg då? Det finns som alla vet väldigt bra och väldigt dåliga bloggar, och så finns det dom som inte berör alls. Mohlins blogg tillhör sistnämnda kategori, även om sista inlägget var helt okej. Företrädaren Tomas Axnér var mycket skarpare. Men nog om det.

Anledningen till att jag dedikerar ett helt inlägg åt att såga Ulf Mohlin, peka fingrar åt diverse handbollsbloggare och ifrågasätta bevakningen av sporten i stort är enkel. Det finns ingen annan som gör det. Mohlin har inte fått den dyngan han förtjänar. Och framför allt – han irriterar mig gränslöst.

Allt började i lördags för snart två veckor sedan efter Melodifestivalens deltävling. Artisten Swingfly gick vidare och det upprörde herr Mohlin så till den milda grad att han tyckte det var lämpligt att vädra sin åsikt i en statusuppdatering på Facebook. ”Dags att emigrera. En svullen neger som inte pratar svenska...Vilket lands melodifestival var det?”

Det kan jag svara på, Ulf. Det var Sveriges. Det vet du, för du satt ju bevisligen själv och tittade på den. Men du kanske inte förstår svenska så pass bra att du förstod vad det var du tittade på? Melodifestivalen är en musiktävling (om än en ganska medelmåttig en) och även om tillställningen är högt älskad i Svenssonland så finns det inga regler som säger att artisten måste komma från Sverige.

***

Man kan lätt frestas att ifrågasätta Mohlins promillehalt när han loggade in på Facebook den kvällen. Och om han nu var nykter, så kan man i stället ifrågasätta hans långsiktiga tänkande (och sunda förnuft). Killen är marknadschef i H 43, det innebär ett stort ansvar. Var han så naiv att tro att hans rader aldrig skulle bli offentliga? Facebook är ingen vattentät skuta, det finns alltid läckor. Och inte nog med att han vräker ur sig något så idiotiskt och förkastligt, han gör det samtidigt som han har klubbens logga på sin profilbild. Smart, va?

När han sedan får chansen att förklara sig till Sydsvenskan väljer han istället att kasta skit på journalisten, vilket inte direkt renderar ytterligare sympatipoäng. Här kan ni läsa den artikeln.  Minst lika skrämmande som Mohlins smala tänk är kommentarerna under artikeln, där många öppet vädrar sin bonnläppsmentalitet och trångsynthet.

Givetvis blir det ett jävla liv.

Nyheten blir nationell men det dröjer ändå nio(!) dagar innan Mohlin publicerar en ursäkt på H43:s hemsida. Bläddra ner en aning på sidan så hittar ni.

Är det bara jag som inte köper ursäkten? Det verkar inte på mig som att han ångrar sig särskilt. Istället fortsätter han att kritisera journalisten (”men det finns som alla vet väldigt bra och väldigt dåliga journalister” – kan tolkas på två sätt men man ändrar inte åsikt om en journalist på en vecka, med mindre man har något att tjäna på det) och i stället för att rakryggat erkänna något i stil med: ”Okej, jag var inte helt nykter, jag var förbannad och även om jag har rätt till mina åsikter oavsett hur korkade de är, så borde orden aldrig sett dagens ljus. Förlåt.” så författar han följande:

” Det var till 100% menat som ett skämt kompisar emellan med en jargong som skall ses med glimten i ögat. Jag är fullt och fast medveten om att "skämtet" på inga vis eller i några delar var lyckat. Det var osedvanligt korkat men känner man mig vet man att det absolut inte var illa menat eller i något avseende rasistiskt även om jag har full förståelse för om det har uppfattats så.”  

Min fråga är då: Hur fan kan man se ”skämtet” med glimten i ögat? För att ha någon glimt i ögat ska man vara mottaglig för humor, och det här är inte humor. Han har visserligen rätt i att det var osedvanligt korkat - det ger jag honom - men vaddå ”absolut inte illa menat eller i något avseende rasistiskt”? Orden ”en svullen neger” hör knappast hemma i en raptext, än mindre i tangentfingrarna hos en marknadschef i en av Skånes ledande handbollsklubbar med en stor ungdomsverksamhet, vill jag påminna. Jag är själv långt ifrån moralens väktare när det gäller svordomar och hädelser, det vet jag. Men jag gör det i alla fall med glimten i ögat.

SKD gör sedan det enda rätta som upphäver samarbetet med sin bloggare. Annars är det locket på från tidningens sida (vilket sammanträffandesvis också var rubriken på Mohlins sista blogg på Skånskan) och hysch-hysch liksom det var i fjor när Tomas Axnér vackert censurerades bort och ut ur dagbladet.

Sydsvenskan är direkta konkurrenter till Skånskan. Man var först med att snappa upp storyn och har gjort ett berömvärt artikeljobb på hela grejen. Inga konstigheter där, det är väldigt bra journalister (eller väldigt dåliga, enligt Mohlin...) som kan sina grejer. Skitkonstigt är det däremot att tidningens handbollsbloggare Jan Gustafson – som själv fått sig ett par kängor av Mohlin – inte nämner historian med ett enda ord på sin sida. Rädd för att stöta sig med ett av de lokala lagen?

Ej heller min gode vän Peter Lindgren tar upp ämnet i sin annars eminenta blogg på Ystads Allehanda.

Här har han ett gjutet läge att skapa debatt och ta ställning i en fråga där jag vet att han har kloka åsikter och tankegångar, men han undviker det helt i bloggen och kåserar i stället om allahjärtansdag och den lokala idrottsgalan. Missat frågan har han dock inte, eftersom han skrivit en bra kommentar på Aftonbladet-Flincks blogg. Men varför inte skriva den kommentaren i din egen blogg, och allra helst fördjupa dig i frågan, Peter? Insatt är du ju.

Johan Flinck är den enda av de i mina ögon ”stora” handbollsbloggarna som skriver om Mohlingate. Annars är det stiltje i dagböckerna. Samma tystnad råder på hemsidorna. Varken handbollsförbundet, HerrElitHandboll eller den ansedda nättidningen alltomhandboll.nu nämner rasistattacken med ett ord. Inga länkar till artiklar på nyhetssidorna eller i arkiven, ingenting. Varför? ”Det har ju inget med handboll att göra” kanske nån tänker. Fel, det har allt med handboll att göra. Det klagas ofta över att sporten får för lite publicitet, men förbundet och HEH är så jävla rädda för dålig publicitet att man ignorerar det här kalasläget att förkasta rasism som Mohlin så frikostigt dukat upp till.

Tyvärr är handboll en sport där spelarna tillåts komma alldeles för nära journalisterna och övrigt pressfolk. I många fall byggs det upp vänskapliga relationer och förtroenden parterna emellan som gör att skribenten ibland missar (medvetet eller omedvetet) en bra story för att man är rädd för att rubba äktenskapet. Jag vet, för jag är inte mycket bättre själv. Och det genomsyrar hela mediadrevet, från mig i botten av näringskedjan hela vägen upp till höjdarna på fyran som sitter bakom bänkarna under matchens gång, så nära att de kan lukta de blågula smygfisarna och bjuda på massage om behov finnes. De skulle förmodligen inte tveka. Och det är därför att de kritiska frågorna ofta uteblir och att många inte vet hur man ska hantera en het potatis som Mohlinfrågan, antingen för att man inte vill pissa på familjen handboll eller för att man helt enkelt inte vet hur man ska handskas med ämnen som inte är enbart är Kompisposten-material.

Jag vill avsluta min debut (och sorti?) som handbollsbloggare med att kasta min såg i riktning mot Lund. H 43 har tagit avstånd från sin marknadschefs uttalanden och haft ett möte med Mohlin, som (får jag verkligen hoppas) har fått en massiv tillrättavisning. Men det verkar som att festivalfilosofen får fortsätta i rollen som marknadschef. Det förstår jag inget av. Som jag skrev tidigare, ekonomi är A och O (varför heter uttrycket egentligen så?) för föreningar - liksom alla andra företag - och att ha kvar en lös skruv som Mohlin i en finansiell maskin som bygger på sponsorernas tillit verkar ogenomtänkt.

Mohlin säger sig i sin ursäkt på klubbens hemsida ha stöd från sponsorerna. Men har han det? Verkligen? Hade jag varit sponsor hade jag inte velat stötta en klubb vars marknadschef har värderingar som Mohlins, ”skämt” eller inte. Även företagen har en image att tänka på, och varför skulle man vilja förknippas med rasistiska uttalanden?

Men jag är inte långsint, Ulf. Det finns en lösning på allt, ett enkelt sätt för dig att hamna på min och Handbollsveriges goda sida igen, och samtidigt stå rakryggad som en man som håller vad han lovar. Det är lättare än vad du tror.

Allt du behöver göra är att emigrera.